Morgnarna är inte roliga i den här familjen - en morgonsur 8-åring, en 4-åring som är helt omöjlig att få upp ur sängen och som ska göra allt, allt! själv. Och en mamma som är lugn och tålmodig i en timme men sedan blir galen eftersom barnen då hunnit endast hunnit halvvägs in i frukosten och inte fått på sig kläderna. Ingenting händer av sig själv utan alla moment måste pushas på av mamman. Kvällarna går i ungefär samma stil. Läggning påbörjas vid halv 8, senast. Sonen ligger nu, snart halv 10 och skriker i sin säng och jag håller på att explodera. Alfons Åberg, släng dig i väggen, den här 4-åringen kan 1000 saker som måste göras på kvällarna! Det "roliga" är att storasyster varit precis likadan till för ungefär ett år sedan, då lillebror tog över stafett-pinnen. Vi har exakt samma rutiner varenda kväll så det är ju inte så att dom inte vet vad som ska hända. Båda barnen har svårt med separationer och jag tror att kvällarna är ett utslag av det. Mornarna har jag ingen aning om varför det är som det är. Tänk om vi hade haft mormor i närheten som hade kunnat lämna barnen ibland på morgonen...och tänk för barnen att få sova över hos mormor ensamma! Och vilken lättnad när barnen är sjuka, slippa VAB jämt. Den här veckan blev det från tisdag.Bilden på en då 1,5 årig son som vägrade ta av sig sin mössa.
1 kommentar:
Hittade hit via Skogsflickans skapande.
Log igenkännande och lättat när jag läste om dina kvällar och morgnar...vi har andra bekymmer nu när barnen är större men det du beskriver var jobbigt. Kände mig ofta ilsken och maktlös och som en riktigt dålig mamma, fast jag gjorde mitt bästa. Tror att det är som det ska och en tid att ta sig igenom. Och lyckans ostar som har avbytare i närheten, vi hade inte heller det!
Skicka en kommentar